Min smärta och sorg

Den stora hopplösheten har slitit tag i mig igen, jag känner mig som en värdelös människa.... (finns inga värdelösa människor men så känns det)

- jag vet att jag inte är värdelös, jag vet att det finns människor som tycker om mig...
Vem vet det kanske till och med finns någon där ut som älskar mig !?!

Vad är det som får mig att känna smärta, vilsenhet och förtvivlan? Jag kan inte riktigt svara på det själv.

Kommer alltid någon ny överraskning att ta tag i antingen känslomässigt eller rent praktiskt.

Finner det en smula konstigt i ändå att som tyckt att jag är chaufför i mitt eget liv, men ack så jag bedrar mig i bland...
Visst är jag chaufför nu, men allt som varit i mitt liv innan, allt som jag bara låtit hända utan att egentligen ta del i hur det ska hända, skyllt det på andra till viss del och först nu fattar jag, jag bestämmer var och hur jag ska köra mitt liv...

JAG ÄR CHAUFFÖREN!

Det är då det kommer tillbaka allt jag inte vill minnas....
Alla självdestruktiva beslut och vägar jag valde i den tiden av mitt liv jag nästan aldrig talar om...
Skulle bli andels för personligt. :/

Kanske är jag något kryptisk i bloggen i dag men det är så jag känner för nu och då.


SORG!

Jag har funderat en hel hel del över döden och sorgen den lämnar efter sig.
En familj i vårat samhälle har mist en älskad familjemedlem efter en tids sjukdom.
Sånt gör ont!
Även om inte hon har ont längre är smärtan och saknaden efter henne desto större.

Jag minns när vi förlorade min farmor till cancern, hon var gammal, hon hade levt sitt liv, hon hade sett mycket, hört mycket och fått leva frisk länge.
Hon hade fått åt njuta barn, barnbarn och barnbarns barn oxå....
Vi alla kusiner på pappas sida är lite sena i starten, med just det där att producera nästa generation he he.....
Min kusin fick sitt första barn ganska sent i livet och henne hann farmor träffa och det var hon väldigt glad för. :)

Tror jag var runt 15 år när farmor undrade om jag inte skulle skaffa barn någon gång i farmtiden.. Hi hi
Jag är 33 år i dag och har inga ännu..

Så kom den cancern som tar dem i från oss nära och kära...
Bara ordet ger mig stora självan, jag blir rädd och jag gömmer mig i tystnaden, jag tänker mycket, ibland för mycket...

Vidare tänkte jag hur möter vi eller framför allt jag möter en medmänniska i sorg.

Vägrar slänga ur mig massa floskler: - Jag vet hur det känns? -Hur fan ska jag kunna veta det?-
- Han/hon har det bättre nu! -Klart han/hon har, den lider
inte mer! Viss tröst finns,
i dessa ord.
De som är kvar, de
lider och har ont!
- Du vänjer dig han/hon var ju gammal: Jaha så kan man väl inte säga..
Ungefär som den där gamla
kappan jag hade som varit
så fin i alla år har fått en fläk
som inte vill gå bort, jag fick
slänga den. Någon svarar:
Du vänjer dig den var ju ändå
gammal.....
Hur du än vrider och vänder
Får du aldrig samma goá sköna
kappa åter...


Det klart att inte den som avlidit, lider mer. De är det som är kvar som lider så in i helvete och då hjälper inga floskler i värden.

En kram gör det, en klapp på armen och uppriktigt medmänsklighet. En uppriktig beklagan av sorgen och att lyssna. Lyssna på allt vad den sörjande har att säga. Även om personen upprepar sig finns där för henne/honom.
Är det din vän som sörjer lägg allt åt sidan och finns för dem. Kan var sådana saker som att pass deras barn eller välja psalm finns där och du finns där även om det gått en en tid.
Man blir oftast chockad när det händer, när någon dör och för olika människor tar det olika tid med sorgarbete...

Undervik inte en sörjande, om du är rädd att de ska börja gråta? Låt dem gråta ta bara dennes hand eller ge en kram och låt henne/ honom gråt färdigt! Sånt skulle jag i alla fall ha uppskattat när sorg drabbar mig.

Min slutsats av detta med sorg och sorgarbete är:
Finns där, lyssna om de behöver dig!

Glöm inte att tala om för vänner och familj att det betyder mycket för dig, du vet inte när det kan vara för sent.

Glöm inte det finns någon där ute somälskar dig du kanske vet vem den är...